Blogg

Perfektionist – javisst
På mellanstadiet minns jag att vi en gång pratade om perfektionism. Läraren sa att det inte fanns någon utpräglad perfektionist i klassen, men att jag var ”närmast”. När jag gick i sexan var jag alltså, enligt min lärare, den i klassen som hade starkast perfektionistiska tendenser. Den ”utmärkelsen” gav mig blandade känslor:

1. Stolthet – jag var speciell, kanske rentav bäst på något!
2. Besvikelse – Hm, jag var tydligen ingen RIKTIG perfektionist, vore det bättre?
3. Skam – var inte perfektionister ena jobbiga, excentriska typer? Var jag rentav konstig?

Min känslomässiga reaktion bekräftar ju bara hennes analys.

Jag trodde länge att perfektionism handlade om att vara pedant, och det diskvalificerade mig från kategorin på en gång. Lite skönt. Visst, jag har höga krav på mig själv, och jag är rätt prestationsinriktad, men perfektionist, det är jag då INTE. Trodde jag.

Tills en dag då jag läste en annan beskrivning av perfektionism:
– att aldrig vara nöjd med sina prestationer.

Aj, då. Den satt där den skulle. Jag insåg då att jag hade lite mer perfektionistiska drag än jag tidigare velat erkänna.

På gymnastiken i grundskolan någon gång skulle vi hoppa höjdhopp. Jag satsade allt jag hade och försökte komma över så gott jag kunde. När jag rev den sista höjden sa idrottsläraren något i stil med:
– Du är så bra, så du borde klara den höjden.
Återigen, en uppsjö av känslor:

1. Ilska – jag hade ju verkligen gjort mitt bästa, tagit i allt jag kunde, vad mer skulle jag göra?
2. Misslyckande – jag hade inte uppfyllt lärarens förväntningar, och inte uppnått min fulla potential.
3. Uppgivenhet – om mitt bästa inte duger, vad kan jag göra då?

Förväntningar. Andras och mina egna. Har jag höga betyg, då borde jag vara bra i frågesport. Har jag femma i matte, så då borde jag vara bra i huvudräkning. Och att inte motsvara andras förväntningar är nog bland det värsta jag vet. Jag fullkomligen avskyr att göra någon annan besviken. Det kan ta mig år att förlåta mig själv för sådana saker. Därför tål jag heller inte outtalade förväntningar. För hur kan jag infria förväntningar som jag inte ens vet om?

Jag försöker alltid göra mitt bästa. Inget ont i det, men för mig är det en nödvändighet. För det är mitt försvar inför mig själv när jag inte når ända fram – jag försökte faktiskt göra mitt bästa, och mer än så kan ingen göra. Det är mitt bästa vapen för att kunna förlåta mig själv för de saker jag inte riktigt lyckas med.

Rent logiskt sett vet jag att ingen är perfekt. Ingen är ”tillräcklig”. Ingen tar perfekta beslut. Ingen kan allt. Ingen är bäst på allt. Väldigt få är faktiskt bäst på något överhuvudtaget, och är man det så är det oftast under en övergående period i livet.

Men känslor är inte alltid så lätta att rå på, ens med logiskt resonemang. Min känsla av misslyckande blir ju inte mindre för att jag VET att den är överdimensionerad. Den går liksom inte att reklamera som en klänning man köpt i fel storlek på postorder.
”Ni skickade en i extra large, kan ni skicka en i small istället?”

Jag jobbar ständigt med min prestationsinriktning, och det syns såklart i de låtar jag skrivit genom åren. Jag måste ständigt påminna mig om att jag inte måste vara bäst, om ens bra, på något överhuvudtaget. Mitt värde ligger ju faktiskt inte i mina prestationer.

Jag kommer heller inte undan det uppenbara som många andra redan konstaterat: Dagens samhälle premierar perfektionism. ”Instagram-bilden” har blivit ett begrepp, en symbol för den perfekta ytan. Vi ska ha vältränade kroppar, utvecklande jobb, aktiva barn, ett designat och välstädat hem, en god relation med familj och vänner och äta väl genomtänkt mat. Alla andra kan ju. Eller?

Sanningen är att vi inte kan det. Ingen kan upprätthålla allt det här. Det finns ingen som helst realism i det. Dygnet har bara 24 timmar, och någonstans tar det stopp. Vi måste tillåta varandra och oss själva att inte vara perfekta.

En grej som hjälpt mig i mina tankemönster är en berättelse om ett kloster där nunnorna broderade jättefina broderier, men att de alltid med flit gör ett felstygn. Som en påminnelse om att bara Gud gör perfekta saker.

Kanske det vore en övning att ta till sig. Om du kämpar med de här grejerna – nästa gång du gör något, gör ett ”misstag” med flit. Strunta i selfie-filtret på instagram, skriv ett stavfel i din nästa tweet, ja hitta en nivå som just du klarar av att börja med.

För mig har det hjälpt mycket att skratta åt eländet. ”Jaha, så lyckades man inte den här gången heller… haha”. Det ger självdistans och perspektiv. Om jag mår bra i övrigt, vill säga. Gör jag inte det kan det vara väldigt frustrerande att inte kunna släppa det. Jag VET ju att jag borde skratta åt det.

Men kanske det är som när du badar i en sjö:
I det ena scenariot står du där du bottnar och skojar med en vän. I leken snubblar du på en sten och faller ner i vattnet. Det tar då inte många sekunder innan du reser dig ur vattnet och skrattar åt fadäsen (beroende på hur mycket du gör illa dig, såklart).

I det andra scenariot är du ute på djupt vatten. Du har stått och trampat vatten rätt länge och börjar bli trött i både ben och armar. Då slår du helt oväntat i en sten med foten (det var tydligen inte så djupt som du trodde). Fokus blir att ta sig in till land och kolla om det blöder. Du skrattar inte, det gör bara ont, och skadan känns onödig.

Det är kanske en haltande liknelse, men ger en någorlunda bild av hur stor skillnad det kan vara, trots att ”skurken” i båda fallen är en sten på botten.

Jag kanske återkommer i ämnet, men jag vill avsluta min lilla utläggning för den här gången med min sång tillägnad alla perfektionister, inklusive jag själv: Perfect.
(Den finns även på Spotify)





Denna blogg har ingen kommentarfunktion, men du kan kommentera inlägget på Facebook.