Blogg
Joachim

Joachim Elsander behöver egentligen ingen närmare presentation. Det senaste året har hans tankar och sjukdomsresa skildrats i flera artiklar och intervjuer i både lokala och nationella media. Hans blogg har kommit ut i bokform, hans tweets har flera gånger publicerats i tidningen Dagen genom åren, och den inbitne följaren vet att han en gång hade hand om en lördagsandakt, en så kallad helgmålsbön, i svt. Vad finns kvar att skriva?

Anledningen till att jag skriver den här bloggen är att jag vill dela med mig av sången jag skrev till hans begravning. Så om du bara vill lyssna på den så hittar du den i slutet av den här texten. Vill du höra mina egna reflektioner kan du däremot fortsätta läsa.

Joachim blev pastor i Korskyrkan Borlänge ganska snart efter att jag flyttade till Borlänge. På nåt sätt känns det som att han alltid funnits där, som en stabil förebild. Han har utmanat mig att tänka lite till, att se saker från andra perspektiv och att gräva lite djupare i teologins frågor.

Det är väldigt lätt att hamna i diken här i livet, och det verkar som att Joachim genom livet lärt sig att undvika dem. Kanske genom att hamna i dem lite då och då, och helt enkelt vara medveten om att de finns. Jag kommer ihåg att han i ett blogginlägg reflekterade över sitt eget bekräftelsebehov när han kom på sig själv med att kolla statistiken för sina blogginlägg. Det vittnar om en medvetenhet om sina egna mekanismer.

Den där balansen och medvetenheten visade sig på flera områden. Några saker som imponerat på mig var att han

  • ställde frågor utan att ha ett givet svar och utan att tappa tryggheten i tron
  • utmanade till diskussion utan att provocera (och såg det som ett misslyckande när folk uppfattade det som provokation)
  • hade humor utan att förlora djupet
  • var ärlig och rak, men ändå ödmjuk
  • levde i nuet utan att tappa evighetsperspektivet
  • kunde vara krass mot sin sjukdom utan att vara bitter
  • var öppen med sin sjukdom utan att utmåla sig själv som ett offer
  • delade sitt lidande utan att falla in i självömkan
  • välkomnade ett helande men förberedde sig för att dö.

Man kan lämna det här livet på många olika sätt, men jag skulle vilja säga att Joachim stängde sina dörrar otroligt mjukt. Tomas Sjödin har skrivit om "eftervärme", alltså det känslomässiga arv en människa lämnar efter sig. Den värmen är enorm i det här fallet. Jag vet inte någon annan som i slutet av sitt jordeliv, en period som måste ha varit bland de värsta han upplevt, spridit så mycket värme till så många.

Redan när jag förstod att Joachim var dödligt sjuk började tankarna mala om att skriva en sång. Det låter ju helt absurt. Man kan ju inte skriva en sorgesång till någon som inte dött än? Så jag sköt bort tanken. Tills jag förstod att det inte var långt kvar och det var dags att börja skriva. Några dagar innan han dog kunde jag dela sången med honom, och jag är så tacksam att jag hann göra det. Joachim hade talat om att en av fördelarna med att dö långsamt, var att hinna ta farväl och säga allt som skulle sägas innan det var försent. Nu fick jag tillfälle att göra det på mitt sätt, och jag hade ångrat mig bittert om jag inte hade gjort det.

Tack Joachim för allt du har delat med oss alla. Allt du har lärt oss om att leva nu och här, våga reflektera över trons frågor och våga prata om det djupa med humorn i behåll. Du lämnar ett stort tomrum efter dig.



En ny dörr

Du uppmuntrat till frågor när vi möter enkla svar
För ingen här i världen en fullständig sanning har
Få igång ett ärligt samtal har varit din passion
Så har du hjälpt många att bevara tron
Du pekat på skeva saker du sett
Förundrats över nuet med en evighetsrespekt

Nu går du in genom en ny dörr
En av dem som du aldrig öppnat förr
Och alla som du tröstat med ditt liv
Går nu vidare med nya perspektiv

Vi önskar att du skulle en andra halvlek få
Att du skulle få se barnen växa upp ändå
Att Gud skulle välja att starkt gripa in
Förbarma sig över familjen din
Men nu verkar vägen kommit till ett slut
Och vi inser att det aldrig varit vårt beslut

Nu går du in genom en ny dörr...

Dörrarna bakom dig stängde du försiktigt
Kanske har det aldrig känts mer viktigt
Vad vi gör med vårt liv, hur vi möter varandra
Vilka spår lämnar vi när vi vidare vandrar?
Ditt arv är en vishet, en omtanke mjuk
Och det var det långt innan du blev sjuk

Nu går du in genom en ny dörr...

Du delat din resa med alla som dig följt
Och nog är det många som blicken höjt

Nu går du in genom en ny dörr
En av dem som du aldrig öppnat förr




Denna blogg har ingen kommentarfunktion, men du kan kommentera inlägget på Facebook.